Ansvar utan verklig makt är en motsägelse
I många företag får folk någon form av ”låtsasansvar” utan verklig makt. Någonting händer med oss människor när vi får verkligt ansvar som gör att vi själva kan ta beslut som ingen annan formellt kan ändra.
Ansvar väcker vår personliga historia. Vi har alla levt genom en barndom där besluten och ansvaret legat hos våra föräldrar. Att leva så många år med föräldrar som tar beslut och som är slutgiltigt ansvariga för ditt liv lämnar naturligtvis spår. Erfarenheter formar roller och med dom kommer också regler. Erfarenheter formar sättet att se på livet och därmed vad vi gör.
Psykologin har studerat detta sedan psykologins födelse. Det finns många kockar i den teoretiska soppan, men någon form av samsyn har i alla fall materialiserats. En tillräckligt generell och enkel bild har utvecklats av Eric Berne. Den säger i korthet att vår uppväxt formar psykologiska styrande strukturer som förenklat kan sammanfattas med hjälp av begreppen ”Barn”, ”Förälder” och ”Vuxen”. Var och en av dessa strukturer kommer med en uppsättning attityder och beteenden.
”Förälder” tar på sig bördan av att ta ansvar och beslut. Förälder gör i kraft av sin överlägsna kunskap, erfarenhet och sitt juridiska ansvar, sitt eget perspektiv till gällande norm.
”Barn” är en roll som vi naturligt faller in i och den blir en motbild till ”föräldern” inom oss. Vi tar inte bördan av beslut och ansvar och är därför betydligt mer passiva. Vi är istället lekfulla och experimenterande. På många sätt oansvariga.
”Vuxen” är en roll och en psykologisk struktur som kan balansera sitt sätt att vara och arbeta tillsammans med andra vuxna. Vuxen är rationell, respektfull och målinriktad. Bördan av ansvar och beslut ligger kvar. Barnets lekfullhet och uppfinningsrikedom finns kvar. Men det finns nu en större flexibilitet och en förmåga att röra sig mellan dessa olika roller.
Det finns ett problem med delegering. Delegera kommer från latinet där ”de” i delegering betyder ”ned” och ”legare” står för ”binda” eller ”knyta”. Alltså ”binda ned”. Om den som delegerar är den som slutgiltigt säger om resultatet är okej så har du inte verkligt ansvar. Med traditionell delegering är det nära till hands att det aktiverar delar av ditt ”Barnmanuskript”. Allt är på plats – en auktoritet och en beroende part – vilket gör att vi lätt trillar tillbaka till barndomens mönster. Att bli behandlad som ett barn kan göra oss osäkra, ängsliga och kanske ännu viktigare – beroende av bekräftelse. Vi måste stämma av och stämma av igen. Vi sätter inte helt och fullt vårt eget tänkande och vår egen handlingskraft i arbete, utan försöker istället lista ut hur chefen tänker. Återkoppling och hantering av misstag blir lätt bakåtriktat och moraliserande. Vi förlorar oss lätt in i en diskussion om vem som gjorde fel och en känsla av att vara otillräcklig.
När vi blir verkligt ansvariga så känns ansvaret ända in på huden. Då blir vi på många vis ensam med det vi skall göra. Jag kan inte längre skylla på någon auktoritet eller på otydliga krav från chefen. Jag kan inte skifta skulden för ett dåligt resultat till en auktoritet. Jag måste aktivera mitt eget tänkande och mina egna resurser helt och fullt. Det blir min egen syn på saken som tar befälet. Återkoppling och hantering av misstag blir framåtriktat och lägger grunden för ett intressant och spännande lärande.
Det händer något med oss människor när vi får och tar verkligt ansvar. Jag kommer att vara mer motiverad eftersom resultaten träffar mig direkt. Jag kommer att söka råd eftersom jag vill göra så bra från mig som möjligt. Jag kommer att bygga allianser upp och ned i arbetsflödet för att lösa mina problem. Jag kommer att hålla mig informerad snarare än vänta på att bli informerad. Jag kommer att sätta högre mål efter som jag inte behöver bygga in marginaler i mina mål (”sandbagging”) för att skydda mig mot auktoritetens dom.
Vem vill du helst arbeta med? Någon som har riktigt ansvar eller någon som har ett delegerat ”låtsasansvar”.
Här kommer några inledande frågor på resan mot en mer beslutsfähig organisation:
- Känner dina medarbetare idag att de har verklig makt över sitt arbete?
- Kan ditt företag bli snabbare och starkare om många av era beslut kan tas närmare källan till problemen – av medarbetare som ser det som sitt självklara ansvar?
- Hur måste du då organisera arbetet om du vill att dina medarbetare skall ta verkligt ansvar? Behöver du se över vem som är auktoriserad att ta vilka beslut?
- Vilken roll återstår för den djupare specialistkompetensen i ditt företag om ansvar och makt är maximalt distribuerad ut i leden?
Av: Mats Eriksson och Lasse Ramqvist
2017.08.24
